Intervju med Toivo i Alarm Sthlm

Skrivet den september 18, 2008

Nedan ser ni en intervju med Toivo från Ala rm som publicerades i undergroundblaskan DET GRYMMA SVÄRDET nr:2. DET GRYMMA SVÄRDET går i Stockholm att köpa i Sound Pollution och Café Edenborg. Förutom intervjun publicerades även hela Alarmmanifestet STOCKHOLM ÄR FÖRSTÖRT.

Nedan följer intervjun:

Det ni beskriver är ju en del av en utveckling man kan hitta exempel på runt hela jorden. Finns det som du ser det något positivt exempel någonstans i världen?
Toivo: Det är ju en rätt bra fråga – här riskerar man ju att avslöja sig som en regelrätt bakåtsträvande stofil, om man inte håller tungan rätt i mun.

Det närmsta ett svar jag kommer är att det naturligtvis lär finnas en massa exempel som jag inte känner till, på mikronivå, på när människor tillsammans har tagit stadsutvecklingen i sina egna händer och lyckats åstadkomma fina resultat i den lilla skalan. Men när det gäller den övergripande trenden inbillar jag mig att samma nyliberala utvecklingstendenser präglar i stort sett hela världen. Den sociala ingenjörskonstens epok, som i vissa delar av världen, däribland de skandinaviska länderna, innebar ett visst fokus på stadsplanering utifrån människors faktiska eller tänkta behov verkar på det hela tagit vara en passerad epok. (Att denna epok sedan också förde med sig en massa ont, i form av stadsprojektering över människors huvuden, byråkratiska, människofientliga manövrar, ett de facto-kompromissande med kapitalintressena, miljöförstöring etc., är en annan femma.)

De positiva exempel som vi i Alarm letar efter rör nog snarare hur människor på olika håll i världen lyckas göra motstånd mot de nyliberala förändringstendenser som vi upplever på så många olika håll. Och här kan man ju inspireras av husockupanter på alla kontinenter som tagit strid mot lyxrenoveringar och för rätten att forma sin egen vardag, av aktionsgrupper för en mänskligt och ekologiskt hållbar stadsmiljö, av medborgargrupper i den så kallade tredje världens fattiga städer – ja, av massvis med initiativ. När det handlar om att inspireras av motståndsgrupper i städer som liknar vår egen har vi talat om att göra studiebesök hos husockupanter i Tyskland eller Polen, för att få nya intryck och utbyta erfarenheter.

Det här är en knivig fråga men hur ser ni på er egen roll i gentrifieringsprocessen? Är det inte så illa att punkare och vänsteraktivister följs av ”intellektuella” och hipsters, mediafolk och proffskonstnärer (= adelsmän).
Toivo: Jo, jag tror absolut att det kan fungera så. Mitt bästa svar är att det just därför är viktigt att hålla den gräsrotspolitiska aktiviteten igång, att alltid utmana gentrifieringstendenserna, vilka uttryck de än tar, att inte bli trångsynt i sitt vardagspolitiska tänkande och inte slå sig till ro med att eventuellt ha lyckats inrätta någon form av icke-kommersiell enklav – det må vara ett ockuperat hus, en någorlunda uthärdlig stadsdel eller ett kulturellt spirande kvarter – utan ständigt tänka större och vara beredd på nya typer av utmanande politisk aktivitet i staden. Självklart går det inte att som enskild politisk eller social gruppering att medvetet diktera vilken utveckling enskilda stadsdelar ska genomgå, men jag tror att det är när den ”alternativa” hållningen inte är i rörelse utan blir en livsstilsfetisch bland andra som risken för den utveckling som du förutser ökar.

Ett ställe där våra synpunkter möjligen skiljer sig lite åt är angående miljonprogrammet kontra det harmoniska lilla Ankeborgssamhället. Själv tycker jag att miljonprogrammet var en inte helt dum idé och att gråa höghus till och med kan vara ganska vackra och dessutom finns det ett överklassideal (som inte behöver vara av ondo i sig) som tagit sig uttryck i Prins Charles lilla mysiga Fylkeaktiga småstadsexperiment där det finns en slaktare och en bagare som har små gulliga förkläden på sig samt i amerikanska gated community-aktiga disney world-städer där allt går som på räls och alla mår bra eftersom alla fattiga bor någon annanstans.

Det jag menar är att det småskaliga mys-samhällsbygget har tillskyndare både till höger och vänster och att det kan vara på sin plats att klargöra skillnaden. Äh, det här blev lite förvirrat, men jag är förvirrad.
Toivo: Du mailade mig senare och sa att jag kunde skippa den här frågan, men jag kan inte frånkänna dig att du är något på spåren, så nån sorts svar får du.

Om jag börjar med den lätta biten, Ankeborgssamhället, kan jag säga att jag inte tror att någon av oss i Alarm eftersträvar ett sådant stadsideal. Ett semi-feodalt småstadsideal, präglat av social orörlighet och konserverade och oomstridda maktstrukturer är helt enkelt inte vad vi fiskar efter. Mitt eget stadsideal är heller inte ”färdigt” i bemärkelsen att man kan slå sig till ro med att ha bjudit kommersialiseringen motstånd, utan man måste räkna med, och uppmuntra, att människor fortsätter att ta strid mot makten på andra sätt, med fackliga, politiska och kulturella metoder.

När det sedan gäller miljonprogrammets eventuella förtjänster tycker jag att det finns skäl att vara mer kritisk än vad du antyder i frågan. Jag kan också titta tillbaka på den sociala ingenjörskonstens era med nostalgi, och det finns förstås ingen anledning att framställa den i en sämre dager än vad den är förtjänt av, men det är uppenbart att den haft sin roll i den utveckling som lett till segregation, alienation och apati i staden. Och det har egentligen inte med färgen på miljonprogrammets hus att göra, även om jag tror att man också får vara lite självkritisk även när det gäller den ”ytliga” aspekten av ens omvänt nostalgiska idealiserande: man kan ju gå igång på bilder av Tjernobyl efter kärnkraftolyckan, av tanken på kinesiska stormatsalar under kulturrevolutionen eller av panoraman över Rurhomr ådet under dess storhetstid. Det finns ett bekvämt främlingskap i den hållningen, som bygger på att man känner ett avstånd i tid och rum och inte behöver leva mitt i den miljön. Jag säger inte att sådan nostalgi behöver vara fel, men man får nog se den för vad den är, och risken är nog tämligen liten att man i en framtida, mer sympatisk stadsmiljö, inte trots allt kommer att finna andra objekt för den nostalgin.

En till knivig fråga: man kan ju tycka att politikerna vilken dag som helst borde inse att gosedjuret Tillväxt å ena sidan och hållbar klimatutvecking å andra är två pusselbitar som är omöjliga att få ihop. Får du några utopiska vibbar här? Att folk kanske på allvar i större utsträckning än idag börjar leta efter icke-kommersiella vägar till att må bättre och börjar träffas och dra roliga historier för varann istället för att shoppa?
Toivo: Självklart hoppas jag att den dag kommersialismen och konsumismen som livsstilsideologi ränner in i väggen närmar sig, ju förr desto bättre (förutsatt att det inte innebär att hela planeten först har klappat ihop på kuppen). Och visst är motsättningen som du nämner uppenbar för mig.

Med det sagt är jag nog ändå pessimistisk när det gäller tanken att politiker och andra makthavare själva ska se motsättningen och aktivt börja arbeta för en förändring. Det behövs ett tryck ”utifrån” för det, tror jag. Redan idag märker vi hur det talas i etablissemanget om ”ekonomiskt hållbar klimatpolitik”, om tekniska innovationer som lösningen på klimatproblemen, om att sätta sin tilltro till marknadslösningarna – och den inställningen är alltför bekväm jämfört med att behöva inta en systemkritisk hållning för att jag skulle tro att den skulle vara på väg ut.

När det gäller ”vanligt folks” inställning tror jag tyvärr inte att läget är mycket bättre. Därmed inte sagt att människor inte kan ändra sig, men det behövs en rörelse för förändring för det. Enskilda människor kan säkert gripas av dåligt samvete på sin kammare och välja att shoppa lite mindre en viss vecka, men nästa vecka är det ett annat hot som trumpetas ut i medierna, och eftersom det är svårt att på egen hand ändra sitt vardagsbeteende, och eftersom man så lätt grips av resignation och apati, tänker man nog ofta att ”ja, ja, är det inte det ena som är fel i världen så är det det andra, vad kan väl jag göra åt det, lika bra att förtränga det och shoppa lite mer”.

Hur ser ni på de här Asfaltsdjungelns Indianer?
Toivo: Vi har inte diskuterat dem, så jag svarar för mig själv: Jag tycker att deras aktioner mot stadsjeepar är kalas!

Vad har ni för grejer inplanerade?
Toivo: Först några småsaker: Flygbladsutdelning utanför Kulturhuset på Sergels torg i protest med att de börjat hyra ut sina kulturlokaler till ett datorföretag, sedan en demonstration genom en galleria för att visa att vi tar grundlagens tal om demonstrationsfrihet på allvar, och det oavsett om man glasat in det offentliga rummet eller ej.

Sedan har vi tänkt oss att, tillsammans med andra grupper, driva en motkampanj mot Stockholms stads hjärndöda och lågintensivt pågående kommersjippo ”The Capital of Scandinavia”, en vinjett under vilken de numera marknadsför det mesta av sina stadsmiljöförstörande påfund. Logotyp och grafisk form är just framtaget, men jag törs inte lämna över det för publicering innan vi kört igång. Snart så!

Sedan vill jag inte avslöja mer! Hör av er på alarmstockholm@gmail.com, så svarar vi!

Copyleft. No rights reserved.