Manifest: Inte i vårt namn! – Blockera gentrifieringsmaskinen

Skrivet den februari 23, 2010

Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den ”kreativa klassen” känner sig hemmastad. ”Städer utan homosexuella och rockband förlorar den ekonomiska utvecklingens kapplopp”, skriver Florida. Många europeiska huvudstäder konkurrerar med varandra om att bli det område där denna ”kreativa klass” slår sig ner. I Hamburgs fall innebär den konkurrensen att stadspolitiken alltmer kommit att underordnas en ”stadsimage”. Tanken är att sända ut en mycket specifik bild av staden i världen: bilden av den ”pulserande metropolen”, som erbjuder en ”stimulerande miljö och de bästa möjligheterna för kreativa människor av alla sorter”. En lokal pr-byrå lyckades sälja in denna bild i media som ”varumärket Hamburg”. De dränker hela Tyskland med broschyrer där Hamburg förvandlats till ett sammanhängande socialt passificerat fantasialand med Elbe Filharmoniskaorkester och dans på borden, Blankenese och Schanzenviertel, kontorsliv och konstmiljöer, lokala Harley-dagar [Harley days], prideparader i St Georg, alternativ konstspektakel i ”HafenCity”, Reeperbahnfestivaler och krysningsdagar [Cruise Days]. Det går knappt en vecka utan något superturistjippo genomförs med syfte att ”stärka varumärket”

Vi säger: Isch, det här är smärtsamt. Lägg ner den här skiten. Vi är inga idioter. Kära stadspolitiker: vi vägrar att tala om denna stad i marknadsföringenskategorier. Vi vill inte ”positionera” lokala kvarter som ”färgstarka, djärva, eklektiska” delar av staden, vi kommer heller inte tänka på Hamburg i termer av ”vatten, kosmopolitism, internationalitet” eller någon av de andra ”framgångskoncepten för varumärket Hamburg” som ni valt att koka ihop. Vi tänker på andra saker. Som till exempel på de över miljoner kvadratmeter tomma kontorslokalerna i staden, eller det faktum att ni fortsätter att kanta in hela Elbefloden med en ”tandrad” av glaskomplex. Vi konstaterar att det i västra innerstan är nästan helt omöjligt att hyra ett rum i en delad lägenhet för mindre än 450 euro per månad, eller en lägenhet för under 10 euro per kvadratmeter. Att allmännyttans bostäder [social housing] kommer att ha minskats med hälfteninom tio år. Att fattiga, äldre och invandrare drivs ut i stadens utkanter genom Hartz IV-socialbidragspengarna och stadens bostadspolitik. Vi tror att er ”växande stad” egentligen är samma gamla segregerade stad som på 1800-talet: promenadstråk för de rika, kaserner åt pöbeln.

Det är därför vi inte vill ha någonting att göra med er reklamkampanjen för ”varumärket Hamburg”. Inte så att ni bad oss fint. Tvärtom, det har knappast undgått vår uppmärksamhet att kulturbidragen för konstnärer minskat under flera års tid och allt mer kopplats till lokalpolitiska kriterier. Titta på Wilhelmsburg, Neue Große Bergstraße och Hafencity: konstnärer förväntas använda de erbjudanden som ges för stunden och följa efter de bidragspengarna som åsnor efter morötter – till de utvecklingsområden som behöver en vitamininjektion liv, investerare eller nya mer resursstarka invånare. Ni anser tydligen det en självklarhet att kulturella resurser ska satsas ”direkt i stadsutvecklingen”, för ”att stärka stadens image”. Kulturen bör vara en prydnad för turbo-gentrifiering. St Pauli och Schanzenviertel är lysande exempel på vad detta innebär: före detta arbetarklasskvarter blir ”trendiga områden”, och snabbt somsjutton exklusiva bostadsområden med ett rikt fest- och shoppingliv, där mat- och klädkedjor som H&M mjölkar de nöjestörstande horderna på pengar.

Hamburgs kulturpolitik har länge utgjort en integrerad del i er strategi där allt ska bli events. Trettio miljoner euro pumpades in militärmuseumet av någon reaktionär adlig gammal samlare. Över fyrtio procent av de kulturella utgifterna är öronmärkta för den ”filharmoniska symfonihallen Elb”. Kulturnämnden har tagits som gisslan av denna gapande 500 miljoners-euro-grop, som om den slutförs i bästa fall bara blir en lyxscen för megastjärnor från den stora turnerande internationella ”cirkusarna” i klassisk- och jazzmusik. Bortsett från faktumet att den symboliska effekten av Elbsymfonihallen är genomcyniskt ur ett samhällsperspektiv: staden håller också på att bygga ett ”fyrprojektet”, som erbjuder en välbestäld aristokrati ett femstjärnigt hotell och besittningsrätt till 47 exklusiva lägenheter, medan allmännheten får en blåsig utsiktsplattform. Kan det bli mer talande?

Och den ”växande staden” gör det allt svårare att hitta halvt överkomliga ateljéer och replokaler, eller att köra klubbar och tillställningar som inte är knutna till den ekonomiska omsättningens diktat. Det är därför vi säger: det sista som borde tala om den ”pulserande konst- och musikscenen” är stadspolitikerna som i huvudsakligen har överlämnat det till skattemyndigheten att bestämma vad som ska hända på statlig egendom. Så fort man kan tjäna pengar i innerstan, när en park kan minskas, en byggnad slås upp på en grön plätt eller ett hål fyllas igen kommer Exploateringsnämnden och skattekontoret att slänga ut dessa ”attraktiva platser” på fastighetsmarknaden, till den högsta anbudsgivaren med ett minimum av krav. Och resultatet blir en investeringstad i stål och betong utan historiska eller kulturella platser.

Vi fattar bilden: Vi som är musiker, DJs, konst-, film- och teatermänniskor, driver små schyssta butiker och alla som står för en annan livskvalitet, ska fungera som en motvikt till ”de underjordiska parkeringsplatsernas stad”(Süddeutsche Zeitung). Vi är till för att ta hand om atmosfären, auran och nöjeskvaliteten, utan vilka man inte har en chans att placera staden på kartan i den globala konkurrensen. Här är vi välkomna. På ett sätt. Å ena sidan. Å andra sidan innebär den generella utvecklingen av stadsrummet att vi – lockbetena – flyttar bort i stora skaror, eftersom det blir allt mer omöjligt att ha råd att få tag på utrymmen här.

Under tiden, kära stadsvisionspolitiker, har ni märkt att detta kommer att ha en negativ inverkan på er planer. Men dina föreslagna lösningar går aldrig ett uns bortom företagsstadens logik, tragiskt nog. Ett nytryckt dokument från senaten tillkännager planen att ”utveckla den framtida potentialen för den kreativa ekonomin genom att stärka dess konkurrenskraft.” Det ska inrättas en ”kreativ byrå”, som bland annat ska fungera som ”kontaktpunkt för fastighetsmäklare”. Om du inte har råd att betala hyran, kan du skaffa dig klassningen som en ”ung konstnär” och samråda med den kreativa byrån om en ”tillfällig användning av tomma byggnader”. Du kan även få hyra subventionerade om du kan styrka att du fyller en funktion som ”absolut nödvändigh och av relevans för Hamburg som en kreativ plats”. Det kunde ha gjorts en mer entydig definition av den funktion som ”kreativiteten” är tänkt att ha, nämligen att vara den ”växande stadens”profitcentrum.

Och det är där vi drar gränsen. Vi vill inte ha stadsdelsutvecklarnas strategiskt placerade ”kreativa fastigheter” eller de ”kreativa zoner”. Vi kommer från ockuperade hus, sunktigt isolerade replokaler, vi startade klubbar i fuktiga källare och i tomma lagerlokaler. Våra studios var övergivna förvaltningsbyggnader och vi föredrog ickerenoverade byggander framför renoverade eftersom hyran var mycket billigare. I den här staden har vi alltid varit hållit ögonen öppna efter ställen som tillfälligt hade fallit utanför marknaden – eftersom vi kunde vara friare där, mer självständiga, mer oberoende. Och vi vill inte att öka deras värde nu. Vi vill inte diskutera ”hur vi vill leva” i stadsutvecklingsverkstäder. När det gäller oss har allt vi gör här i staden att göra med öppna ytor, alternativa idéer, utopier, med undergräva exploateringen och ”utmärkandet på kartans” logik.

Vi säger: En stad är inte ett varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den ”växande staden”. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg som vägrar att bara vara en faktor i den regionella marknadsföringen.

2009-11-23 /Not in our name

Inte i vårt namn-manifest har nu flera tusen undertecknare inklusive musiker, författare och målare som Ted Gaier, Daniel Richter, Rocko Schamoni och Christoph Twickel. Kampanjen lyckades nyligen rädda det gamla hantverkshuset i Hamburgs Gängeviertel från rivning.

Copyleft. No rights reserved.